Christian Jürgensen
Thomsen
Historien om en gammel dansk
Av Sven Rosborn
Köpenhamn året
1788. I ett borgar- och köpmanshem på Amaliegade nr 7 föds Christian Jürgensen
Thomsen. Hans far räknas till en av stadens mera framgångsrika köpmän, därtill
redare och direktör för den danska riksbanken. Som äldste son är Thomsens
bana tillsynes klart utstakad och han börjar också tidigt sin praktik i köpmannens
värv. Under ett sommaruppehåll på landet blir han genom en av sina kamrater
bekant med den tidigare danske generalkonsuln i Paris E. R. Grove. Denne hade
lyckats att från det av revolution söndertrasade Frankrike införskaffa en
ansenlig tavelsamling. Denna sommar får Thomsen hjälpa till med upphängningen
av de nedpackade konstverken och som tack för sin insats får han av generalkonsuln
några gamla mynt med uppmaningen att börja intressera sig för numismatik.
Thomsen lydde rådet och inom några år var hans myntsamling mycket omfattande.
Vad mer intressant var att han börjat få vänner med samma samlarintresse som
han själv. I dessa ungdomsår var det endast mynt som gällde. Det skulle snart
bli helt andra samlarobjekt som skulle binda den unge mannen för resten av
livet.
I början av
1800-talet var Europa i brand. 1801 seglade en stor engelsk flotta in i Öresund
och ett stort sjöslag utkämpades utanför Köpenhamn. Danskarna tvingades till
eftergifter. 1807 kom engelsmännen tillbaka, belägrade Köpenhamn och började
ett intensivt bombardemang av staden. En dag föll spränggranater genom taket
på huset till en av Thomsens myntvänner, hovklensmeden Timm. Vännen Thomsen
ryckte ut och det ruinerade hemmets alla lösören, med bl.a. Timms stora myntsamling,
fördes i tillfälligt förvar hos J. C. Spengler som var en stor konstsamlare.
Thomsen började nu, förutom insamling av mynt även att samla på kopparstick.
Endast några få år senare ansågs hans samlingar som en av Köpenhamns sevärdheter.
Spengler var också föreståndaren för Kungliga antikvitetskabinettet i staden.
När därför Thomsen mitt i det sönderbombade Köpenhamn 1807 för första gången
trädde in hos Spengler, öppnades bokstavligt talat dörren in till en helt
ny värld för den då 18-årige ynglingen; dörren till den nordiska forntiden.
1792 hade den
danske biskopen Münter framkastat en tanke på att samla "nordiska monument
och förhistoriska saker" till ett arkeologiskt museum. Münter förfasades över
hur den moderna bonden hänsynslöst förstörde de gamla minnesmärkena och hur
man vid nya vägdragningar offrade de gamla monumenten. Tankarna skulle dock
få mogna några år. En grupp intellektuella slöt sig samman i Köpenhamn och
1806 presenterade professor Rasmus Nyerup i bokform hur det tänka museet skulle
kunna se ut. Tiden var väl vald. Danmark-Norges förödmjukelse av den engelska
flottan under Nelson var inte glömd och ett år senare kom engelsmännen tillbaka.
En patriotisk glöd fanns i landet, bränslet hämtades ur landets ärorika förflutna.
De forntida monumenten var beviset på denna heroiska tid av dansk historia.
Med stöd av
kronprinsen kunde Münter få till stånd en kommission som skulle planera för
det nya arkeologiska museets uppbyggande. Samtidigt arbetade Rasmus Nyerup,
som också var kunglig bibliotekarien i Köpenhamn, på att samla in fornsaker.
Vädjan gick ut till samlare i hela norden och snart började föremålen strömma
in. Rummet bakom biblioteket snabbt fylldes. Detta var nu inget vanligt rum
utan ett stort vindsutrymme ovanför koret till Trinitatis 1600-tals kyrka,
mera känd som kyrkan med Rundetaarn. Christian IV:s märkliga skapelse var
nämligen både kyrka, universitetsbibliotek och observatorium. Nu blev det
också platsen för Nordens första riktiga arkeologiska museum. Det var nämligen
här, på kyrkvinden, som Thomsen skulle lägga grunden för sitt livsverk.
Den hopbragda
samlingen låg 1816 fortfarande i nästan ouppackat tillstånd. De lärde i den
kungliga kommissionen insåg därför att en ny kraft behövdes som helhjärtat
kunde engagera sig i samlingarna. Münter framkastar då tanken på att man borde
tillsätta en ung man om visat ett otroligt intresse för bl.a. numismatik,
dvs. mynthistoria. Denne var visserligen "amatör" och hade ingen universitetsbakgrund
men, som Münter fastslog " det gör inget var man fått sin kunskap från, det
viktiga är att man har den". Thomsen, för mannen ifråga var givetvis han,
fick platsen som sekreterare och ansvarig för skötseln av den arkeologiska
samlingen. Nyerup lär ha yttrat att "maken till honom för en sådan post finns
inte i sju kungariken". Det var således ingen tvekan om att Thomsen hade en
gott rykte i samlarkretsar. Eftersom han inte var boklärd utgick ingen lön
och givetvis fick inte "amatören" ha rösträtt i kommissionen. Detta betydde
nu intet. Det var ju inte någon fattig man som valts till sekreterare. Med
en insats av en arbetsdag per vecka kastade sig ivrigt den 28-årige dansken
över sitt nya arbete.
Vad mötte honom
egentligen när han steg in på kyrkoloftet? I en egenhändigt avfattad berättelse
framgår röran. Överallt de arkeologiska föremålen som låg: "i damm, planlös
oordning, gömda i lådor, korgar, tygbitar, papper; var det hela mig ett kaos
... och ingen tog sig längre på allvar av samlingen." Thomsens bristande kunskaper
i vetenskaplig litteratur i samverkan med hans sinne för ordning, gjorde att
han organiserade uppordnandet av samlingen helt efter eget huvud. Det system
som praktiserades i familjeföretagets varulager omsattes nu också på de arkeologiska
föremålen. Alla fynden packades upp, undersöktes omsorgsfullt och klassificerades,
dvs. sorterades i olika grupper. Idag är detta systematiserande av ett forskningsmaterial
en självklarhet men i början av 1800-talet var arbetet revolutionerande. Thomsens
stora problem låg i vilka grupper han skulle samla sitt material. I ett brev
till historieprofessorn J. H. Schröder 1818 redovisade han vilken väg som
valts. Samlingarna hade delats upp i tre historiska faser med hednatiden som
den äldsta. Denna fas var i sin tur uppdelad i en mängd underavdelningar,
som 1: verktyg och vapen i sten, 2: metall- och kopparvapen och krigsutrustning
som t.ex. bronslurar(!), 3: järnföremål, 4: hushållsföremål, 5: prydnadsföremål,
6: kultföremål, 7: gravurnor och 8: övriga föremål.
Thomsen hade
som sina tre första grupper valt material av sten, brons och järn. Han var
dock ännu inte på det klara med att dessa grupper också representerade en
tidslinje, från äldre till nyare tid. Grupperingarna var från början endast
ett praktiskt sorteringssätt som åskådliggjordes i den permanenta utställningen.
1819 kunde Köpenhamnsborna för första gången vandra uppför snigelgången i
Rundetaarn för att besöka det nya museet på kyrkovinden. I tre rum hade den
unge museiföreståndaren placerat sten, brons respektive järnföremål, världens
första museum med dessa senare så klassiska tidsåldrar redovisade. Museet
blev en stor succé redan från starten. Dess föreståndare blev av kungen utnämnd
till kancelliråd.
Tankar på att
de olika materialgrupperna sten, brons och järn faktiskt också representerade
olika tider var dock inte helt ny. Den framfördes redan 1813 av dansken Vedel-Simonsen.
Han hade i förbigående noterat i en skrift att "Oldskandinaviernas vapen och
husgeråd var således först av sten och trä, senare lärde de sig bearbeta kopparn
och som det verkar sist järnet." Genom sitt museum blev dock Thomsen den som
först marknadsförde forntiden till en bredare publik. Museets uppställningar
blev vägledande för andra institutioner. När t.ex. Lunds Historiska museum
i början av 1830-talet fick nya lokaler på universitetsbibliotekets vind,
heter det om samlingarna att dessa ställts upp "efter samma plan som blivit
följd i den stora antikvitetssamlingen i Köpenhamn."
Även om Thomsen
vid öppnandet av sitt arkeologiska museum inte var medveten om det hade han
genom sitt sätt att studera, beskriva och inordna de förhistoriska föremålen
lagt grunden till den moderna arkeologin. Borta var den tidigare vetenskapsgren
som genom fantasifulla rekonstruktioner försökt binda samman bevarade historiska
källskrifters legender med existerande fornlämningar och fornfynd. Thomsen
skriver själv till en svensk kollega: "För de som har fått sin kunskap och
sin hela lärdom enbart från böcker har jag ingen sympati. ... Låt oss därför,
min vän, fortsätta köpa böcker och läsa dem noga men aldrig underlåta oss
att se med våra egna ögon." 1836 kom den lilla skriften "Ledetraad til Nordisk
Oldkyndighed". Boken blev Thomsens definitiva fastläggande av de tre förhistoriska
perioderna sten-, brons- och järnålder.
Den danske museiföreståndaren
fick givetvis många vänner runt om i Skandinavien. I Lund fanns t.ex. den
unge studenten Hylander som han 1817 träffat vid ett besök i Skåne. I den
skånska lärdomsstaden inskrevs också senare Bror Emil Hildebrand. Han fick
i uppdrag att fortsätta det numismatiska arbete som den tidigt avlidne Hylander
påbörjat. Kontakter etablerades med Köpenhamn och den 22 juni 1830 stod den
blivande svenske riksantikvarien, studenten Hildebrand framför Thomsen. Nu
följde en hektisk sommar. Varje morgon klockan sex skulle Hildebrand inställa
sig hemma hos Thomsen för studier av hans myntsamling, lärda samtal och flitigt
användande av det stora biblioteket. Åtskillig tid gick också åt för att studera
samlingarna på kyrkloftet och en sann vänskap inleddes som kom att vara livet
ut.
Hildebrands
Köpenhamnsresa gav genast resultat. Det historiska museets samlingar i Lund
uppordnades och utställdes enligt direkt förebild av det danska klassificeringssystemet.
Thomsen hoppades också att den unge svenske studenten skulle bege sig till
Stockholm för att där bygga upp ett liknande museum som det i Köpenhamn. 1833
får Hildebrand anställning på "Kungl Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien".
Thomsen hade själv rekommenderat honom till tjänsten. Fyra år senare blir
Bror Emil Hildebrand svensk riksantikvarie. Med en oerhörd arbetstakt börjar
den nye riksantikvarien bygga upp ett svenskt fornsaksmuseum och 1844 kan
grundstommen till "Statens historiska museum" öppna, inrett vid Skeppsbron
i det Ridderstolpeska huset. Givetvis var samlingarna arrangerade enligt Thomsens
treperiodsystem. Strax innan invigningen skrev riksantikvarien till vännen
i Köpenhamn och uttryckte oro för vad publiken skulle tycka vid öppningsdagen
den 22 oktober. Han hade inte behövt vara orolig. Museets möttes med entusiasm
och lokalerna blev med tiden alltför trånga. En överflyttning 1864-65 till
Nationalmuseum löste tillfälligt trångboddheten.
Thomsen blev
en förgrundsgestalt för den tidens arkeologer, men även för stora namn i den
kommande generationen. På sommaren 1857 anlände en fjortonårig stockholmsyngling
till Köpenhamn tillsammans med sin far. Fadern, som var hovrättsråd, hade
av sin vän Bror Emil Hildebrand fått ett rekommendationsbrev till Thomsen.
Den unge Oscar Montelius fick nu för första gången en säkert grundlig introduktion
till den nordiska forntiden. Montelius skulle komma att bli banbrytande i
vidareutvecklingen av den arkeologiska forskningen. Med uppbyggandet av sitt
typologiska system skulle han på ett banbrytande sätt komma att inordna de
tre huvudperioderna sten- brons och järnålder i underperioder. Kanske var
det mötet med den vänlige gamle dansken som öppnade hans ögon.
Museiföreståndaren
var dock i vissa lägen inte helt lätt att tas med. Detta framgår tydligt i
relationen med studenten Jens Jacob Worsaae. Denne hade gripits av ett brinnande
intresse för arkeologi redan som 12-åring då han börjat att på söndagarna
gräva ut gravhögar nära sin hemstad Vejle i Jylland. 1836 kom han till Köpenhamn
och blev snart presenterad för Thomsen. Han blev anställd som oavlönad assistent.
Två olika människotyper skulle nu verka under samma tak. Den lugne, försiktige,
lite gammalmodige och inte speciellt publicistinställde chefen stod mot den
unge, ivrige och äregirige ynglingen med brilliant forskarläggning och som
inte drog sig att i skrift komma med både ris och ros om andras forskarresultat.
När Worsaae efter ett antal år krävde att få uppbära lön blev Thomsens svar
dräpande avvisande. Worsaae lämnade genast museet och sökte sig andra kontakter.
Ödet ville att
Worsaae nu kom i gunst hos den blivande Frederik VII. Som nordens förste heltidsanställde
yrkesarkeolog fick han anställning som inspektör över Danmarks antikvariska
minnesmärken. Frederik VII var själv en hängiven arkeolog och med alla de
resurser från bl.a. militären som han hade till sitt förfogande företogs en
mängd utgrävningar. Föremålen insändes till museet i Köpenhamn. Worsaae fick
också tillfälle till omfattande utomlandsresor och blev faktiskt härigenom
en ambassadör för Thomsens treperiodssystem. Thomsen å sin sida underlät inte
att ge den kunglige arkeologen sitt stöd. Worsaae gräver t.ex. ut tjocka avlagringarna
av ostronskal i nordöstra Jylland och tolkar dessa utifrån gjorda föremålsfynd
som rester efter forntida stenåldersmåltider. De funna flintföremålen är emellertid
inte slipade varför han vågar påstå att både de och ostronskalen tillhör en
äldre period av stenåldern. Worsaae möts härvid av vetenskaplig skepsis från
många håll. Thomsen är dock en av de få som inte är sen att godta hans revolutionerande
hypotes.
Den danska riksdagen
insamlade 1860 medel till en byst av den store museimannen. Vid överlämnandet
av gåvan vägrade Thomsen att sätt upp bysten i samlingarna. Istället meddelade
han att det var eftervärlden som fick bedöma om och var den hedervärda gåvan
skulle uppsättas. När Thomsen avled 1865 dröjde det inte länge förrän bysten
placerades på central plats i det museum han så troget tjänat under sin livstid.
@ Sven Rosborn.
Utdrag av eller hela denna artikel får dock om källan anges fritt användas
och återgivas i icke vinstdrivande publiceringar, i folkbildningens tjänst
samt i forskningssammanhang.
Vår
adress:
Pilemedia hb
Sigurdsgatan 11
215 66 Malmö
Christian
Jürgensen Thomsen. Foto: Wikipedia
