Absalon - Danmarks ärkebiskop
Bilder ur 1100-talets danska historia

Av Sven Rosborn

Skåne var under början av medeltiden en av de rikaste landsdelarna i det danska riket. Redan Adam av Bremen berättar på 1060-talet om landskapets rikedom på inte minst kyrkobyggnader. Runt trehundra kyrkor skulle vid denna tid ha funnits i Skåne, dvs. i stort samma antal sockenkyrkor som idag. Den kristna kyrkan måste ha etablerats mycket snabbt i landskapet. Tyvärr är det skrivna källmaterialet alltför litet för att man ska kunna göra sig en uppfattning om hur kristnandet gått till.

Att Skåne bör ha intagit en särställning i det danska riket framgår av det märkliga faktum att det här tidigt fanns två biskopsdömen, belägna på endast några mils avstånd från varandra. Både Lund och det närbelägna Dalby blev nämligen under Sven Estridsens tid biskopssäten. Man kan ana en kyrkopolitisk konflikt men tyvärr tiger källorna. Kanske beror etableringen av de två biskopssäten på att den tidiga kristna kyrkan i Danmark påverkats från två olika håll, dels från anglosachsisk område, dels från Bremen-Hamburg. Redan under den kraftfulle Egino på 1060-talet övertog emellertid Lund rollen som ensamt biskopcentrum i Skåne.

Hur såg då Skåne ut under Absalons tid, dvs. under andra hälften av 1100-talet? Vi befinner oss före den stora stadsgrundarepoken under 1200-talet men givetvis existerade redan då ett antal städer. Staden Lund hade som kyrklig metropol en särställning. Strax invid Lund, ute vid Öresund, låg Lomma som i de äldsta källorna framskymtar som stad. Redan på 1230-talet har dock detta samhälle förlorat denna status. Lomma har fungerat som "hamnstad" till Lund, en viktig kommunikationspunkt mellan Skåne och Själland. En annan viktig kommunikationsstad var Helsingborg. Stadens uppkomst har troligtvis berott på kungens intresse för denna plats. Från den höga strandbrinken kunde man lätt kontrollera överfarten till Själland och även ha kontroll på seglationen genom Öresunds smalaste del. Utgrävningar invid det nuvarande borgtornet "Kärnan" - daterat till tidigt 1300-tal - har visat att detta torn haft två föregångare, först ett runt stentorn som i ett senare skede byggts ut till ett kvadratiskt stentorn.

I Skånes sydöstra del låg staden Tomarp och i nordöstra delen av landskapet staden Vä. Dessa städer hade, liksom Lund, ett utpräglat inlandsläge, placerade en dagsetapps fotvandring från kusten. Av Tomarp finns idag inget att se ovan jord. T.o.m. den gamla stadskyrkan har ersatts av en yngre kyrkobyggnad. Annat är det i Vä, staden som under senmedeltiden bl.a. var känd för sitt omfattande guld- och silversmide.

Kungen har haft stora ekonomiska intressen att bevaka i dessa två städer. Städerna var viktiga mötesplatser för handeln i de omgivande rika slättbygderna. Många kungliga brev är t.ex. under medeltiden dagtecknade i Vä vilket tyder på att kungen kontinuerligt återkom till staden under sina resor runt om i sitt rike. Redan under första hälften av 1100-talet byggdes den ännu kvarvarande stadskyrkan i Vä. Den väl tilltagna kyrkan vittnar om stort innevånarantal. I det stora koret indikerar rester efter utskjutande konsolstenar att här funnits inte mindre än fyra sidoaltare, en fingervisning om att Vä varit ett viktigt kyrkligt centrum under de första lundensiska ärkebiskoparnas tid. Den alltjämnt till väsentliga delar bevarade kungliga emporvåningen med altare, altaröverbyggnad och väggmålningsfragment förstärker bilden av en byggnad där både kungamakt och kyrklig makt sammanstrålade.

Nära Vä ute vid kusten låg på Absalons tid staden Åhus. Staden har, liksom Lomma, växt upp invid en åmynning, i detta fall Helgeåns mynning i Östersjön. I de äldsta källorna, visserligen av något tvivelaktigt källvärde, omtalas att staden vid mitten av 1100-talet skulle ha tillfallit ärkebiskopen i Lund. Åhus har inte haft sin främsta funktion som handelsstad för inlandet, här var det istället sjöfarten som gällde. Den breda ån har gett en utmärkt hamnmöjlighet utmed den annars så förrädiska skånska ostkusten.

Från de många kungsgårdarna styrdes Skåne av kungens förtroendemän. I en lista över kungsgårdar i den s.k. Kung Valdemars jordebok omtalas på 1200-talet ett mycket stort antal kungsgårdar, fördelade över hela landskapet. Kungsgårdarna var också fasta övernattningsplatser när kung och hov drog land och rike runt. De många platser där kungen dagtecknar sina brev visar att den styrande makten under hela medeltiden i hög grad var på resande fot. Senmedeltida, mera detaljerade källor, avslöjar t.ex. att kungen med endast något eller några få års mellanrum återkom på samma resrutt genom Skåne, ett resmönster som säkert har anor långt ner i historien.

Jämfört med kungen hade kyrkans män mera stationära punkter från vilka man kunde utöva sin makt. Biskopsstäderna var givetvis viktiga maktcentra, Lund som ärkestiftsstad stod här i särklass. Kyrkans maktstruktur var egentligen mycket statiskt uppbyggd. Från stiftsstäderna styrdes hela den kyrkliga maktapparaten och de många sockenprästerna ute i stiftet. Sockenkyrkorna blev på detta sätt lokala "andliga" fästen, jämförbara med den världsliga maktens små befästningar ute i landet av typen enklare herrremannabefästningar, s.k. "motté"-anläggningar. Under 1000-talet och större delen av 1100-talet verkar den världsliga makten och kyrkan ha samarbetat men under 1200-talet kommer motsättningar dem emellan att få förödande konsekvenser. Redan under den andra lundensiska ärkebiskopen Eskils ämbetstid, strax efter mitten av 1100-talet, framskymtar stridigheter.

Ascer kunde 1103 vigas till ärkebiskop över det nyinstitiftade ärkesätet i Norden. Lund blev en kyrklig metropol av hög dignitet. Arbete med att få denna status hade pågått en längre tid. Redan Sven Estridsen försökte vid mitten av 1000-talet få till stånd en etablering av Lund som ärkestift. De flesta av de träkyrkor som vid utgrävningar påträffats i staden har genom s.k. dendrokronologi kunnat dateras till runt 1050. Kanske ska man se detta intensiva uppbyggande av enklare träkyrkobyggnader under en begränsad period som ett led i kampen för att få inrättat ett eget ärkestift. Genom mängden kyrkor, låt vara av enklare utförande, kunde man ju påvisa att Lund var värdigt att få bli ett kyrkligt centrum för Norden.

Efter det att Ascer fått sitt pallium, ärkebiskopens värdighetstecken, påbörjades, eller snarare intensifierades - uppförandet av stenkyrkor, inte minst i Skåne. Arbetet med byggandet av den nya domkyrkan i Lund blev en viktig symbolhandling i kampen för att markera den nordiska kyrkans rätt till sin en egen självständighet och storhet. Runt omkring i de danska centralbygderna restes stenkyrkor på löpande band. Intensiteten vittnar om en imponerande dåtida "byggnadsindustri".

Om Ascers ämbetstid, död 1137, kan karakteriseras som en fysisk förankring av den lundensiska kyrkan genom stenkyrkobyggande, kan efterföljaren Eskils tid närmast beskrivas som en andlig manifestation av kyrkan. Inte minst var Eskil den store klostergrundaren. Mellan 1167 och 1171 utfärdar han också den skånska kyrkolagen som bl.a. bestämmer hur biskopstiondet ska regleras enligt kanonisk rättsuppfattning. I lagen anges detaljerade föreskrifter om förhållandet mellan kyrka, präst och bönder, hur det ska dömas i äktenskapstvister m.m.

Det låg i sakens natur att ett kraftfullare hävdande av kyrkans rätt riskerade att leda till konflikt med de inrikespolitiska intressen som berörde kungen. Eskils ämbetstid i Lund blev också mycket dramatisk. I slutet av 1140-talet fängslas han av kung Sven Grathe. Vid den efterföljande försoningen mellan kung och ärkebiskop erhöll Eskil stora delar av Bornholm samt Åhus vid Skånes nordöstra kust. 1152 beslutar sig påven för att avstycka Norden i tre ärkestift. Eskil reser till Rom och lyckas utverka att Lundastolen får överhöghet över ärkebiskopen i Uppsala. På hemvägen fängslas han av tyske kejsaren och först 1158 är han åter i Lund. Följande år tvingas Eskil en kort tid att fly till Småland undan kungen och 1161 tvingas han i landsflykt till påven och till Frankrike. Först 1167 lyder kung Valdemar påven Alexander III råd att försonas med sin ärkebiskop. Eskil kan på hösten återvända till Lund från Frankrike.

Den 25 juni 1170 samlades riket ledande män i Ringsted kyrka för att bevittna när ärkebiskop Eskil altarsatte den döde Knut Lavards jordiska kvarlevor. Vid samma tillfälle krönte Eskil kung Valdemars son Knut VI till faderns medregent. Det behövs inte mycket fantasi för att ana de motsättningar mellan kung och ärkebiskop som, trots försoningen, måste ha funnits. Kungen hade dessutom under Eskils landsflykt avlagt länsed till den tyske kejsaren Fredrik Barbarossa och tvingats att officiellt hylla kejsarens påvekandidat Victor, något som Eskil bestämt motsatt sig. När kungen avlade sin länsed hade han i sitt sällskap sina pålitliga vänner Absalon och Esbern, båda stormannasöner efter Asser Rig.

I Ringsted 1170 var de forna fienderna samlade under ett tak. Tyvärr är de bevarade källorna alltför fåtaliga för att vi idag rätt ska kunna förstå bakgrunden av de politiska händelser som utspelar sig under denna tid. På vad sätt hade t.ex kungen förmått Eskil till att legalisera hans son vid det högtidliga tillfället i Ringsted? Det dröjer heller inte länge förrän Eskil finner sin situation ohållbar. 1174 beger han sig på en längre utlandsfärd, en resa som företas mot kung Valdemars gillande. Resan, som går till Frankrike - varar till 1176. I Frankrike får Eskil påvens tillstånd att avsäga sig sitt ämbete. Hemma i Danmark gör samtidigt en mängd stormän uppror mot kungen, däribland Eskils dottersöner Karl och Knut Karlsen. På hemväg träffar Eskil sina dottersöner i Ribe innan dessa flyr till Sverige. Misstänksamheten från kungen mot ärkebiskopen är av förklarliga skäl stor.

I april 1177 kommer Valdemar och landets biskopar till Lund. I domkyrkan läser Eskil upp det brev vari påven ger sitt tillstånd till hans abdikation. Absalons historieskivare Saxo beskriver det dramatiska ögonblicket. Kung Valdemar motsätter sig inte abdikationen och då reser sig Eskil och lägger stav och ring på högaltaret. Eskil utser därefter Absalon till sin efterträdare. Absalon vägrar emellertid. När Eskil då frågar församlingen om råd, vill man enhälligt ha Absalon som ny ärkebiskop. Man försöker nu med våld dra fram Absalon till altaret men det blir en kamp: "da han var en bomstœrk Mand, maatte adskillige danse til Gulvs". Absalon lyckas förhindra att han sätts i ärkebiskopsstolen. När gudstjänsten närmar sig slutet vill Eskil att Absalon ska läsa välsignelsen, men Absalon påpekar att detta åligger Eskil i hans egenskap av den högste kyrklige dignitären. Absalon hänvisar också till påven att välja ärkebiskop.

Vad är sant i denna av Saxo omtalade domkyrkodramatik? Kungens önskan att bli av med Eskil framskymtar och är otvetydigt rätt återgiven. Att Absalon inte skulle vara intresserad av den höga tjänsten kan dock knappast vara riktigt. Skådespelet i kyrkan måste ha haft ett syfte. Som den skicklige taktiker Absalon verkar ha varit måste agerandet ha skett i syfte att stärka hans position. Inte minst den följande händelseutvecklingen verkar bekräfta detta. Till påven kunde nämligen nu landets stormän intyga att Absalon utvalts av Eskil, att folket enhälligt delat detta beslut samt att kungen stod bakom. Problemet var att Absalon ville att en särbestämmelse ingick i avtalet. Han önskade nämligen samtidigt ha kvar biskopsämbetet i Roskilde.

Påven godkände Absalons krav och gav den nye ärkebiskopen unika maktbefogenheter. Absalon var nu ärkebiskop i Lund, biskop i Roskilde, primas över Uppsala ärkestift och därtill nära allierad med kung Valdemar och dennes rådgivare. Var det strävan efter denna maktposition som låg bakom teaterstycket i domkyrkan? Kanske, för att inte säga troligt. Den nye ärkebiskopen hade nu fått den eftersträvade maktpositionen, nu kunde han visa vänlighet mot sin företrädare. När Eskil för alltid lämnade Danmark fick han färdas på ett av Absalons skepp. Absalon ville förära den gamle mannen en silverskål som avskedsgåva men Eskil tackade bestämt nej.

I början av 1178 kommer påvens utsände till Lund och bekläder Absalon med palliet. Vid samma tid bryter Eskils dottersöner Karl och Knut från Halland in i Skåne och kommer i strid med befolkningen. Karl stupar medan Knut tillfångatas och han kommer att tillbringa resten av livet i fångtornet i Söborg på Själland. I Skåne sprider sig snart ett utbrett missnöje mot Absalon. Den kyrklige ledare kommer under de efterföljande åren att med hård hand gå mot de skånska upprorshärdarna. Man skulle nästan våga uttrycka det så att Skåne närmast läggs under ockupation av Absalons mäktiga vänner väster om Öresund. Saxos berättelser om det skånska upproret ger en detaljerad bild av motsättningarna. Resultatet blir att Absalon efter ett antal år står som vinnare. När han då med sina beväpnade män möter skåningarna vid tinget är det segraren som står framför folket. Saxos ord ringer länge i öronen: "Och aldrig har allmogen sen dess vågat det dumdristiga försöket att sätta sig upp mot de stora".

Från den krigiske Absalon till den andlige ledaren. Arnold av Lübeck berättar i sin krönika, nedtecknad strax efter Absalons död, att "herr Absalon kom efter Eskil till regementet. Han var upptänd av iver att hävda rättfärdigheten; och omgjordad med sin rustning av Gud, verkade han inte mindre än företrädaren för att förkovra gudsfruktan och fromhet".

År 1187 samlade Absalon prästerna i Danmark till ett stort kyrkomöte i Lund. Under mötet reformerades de liturgiska ritualerna för landets biskopskyrkor. Rangordningen i den officiella bön som skulle framföras varje dag ändrades så att påven kom först, därefter biskopen, prästen och kyrkan. Intressant är att notera att kungen i bönhänseende fick en tillbakadragen plats. Denna statussänkning följde inte internationell praxis, en liten men dock klar antydan om att Absalon nu hade sådan maktställning att han i vissa avseenden vågade gå mot själve kungen.

Invigningen av två skånska kyrkor kan knytas till ett direkt agerande från Absalon sida. Berättelsen om Gumlösa kyrkas invigning 1191 (1192?) har av slumpen bevarats. Gumlösa ligger i nordöstra Skåne nära gränsen till Småland. Absalon var närvarande, så också den landsflyktige ärkebiskopen i Nidaros och biskopen i Växjö. Den andre kyrkan som förknippas med Absalon är Norra Åsum i vars tornrum än idag den runsten står varpå man läser: "Krist, Marias son, hjälpe dem som byggde denna kyrka, ärkebiskop Absalon och Esbern Mule". Självklart har flera andra skånska kyrkor uppförts av den mäktige kyrkomannen men källmaterialet sviker. Stormannen Thord grundar t.ex. Bosjö nunnekloster vid Ringsjön och påven tar 1182 det nya klostret under sitt beskydd. Detta grundande kan knappast ha skett utan Absalons godkännande.

I Stehags kyrka invid Ringsjöns västra strand, inte långt från Bosjö kloster, möter vi faktiskt fortfarande Absalon i bild. I kyrkans triumfbågsmur finns på norra sidan en kungabild och på södra sidan en biskopsbild. Kungen har på målningen namngets som Canutus (Knut VI) varför biskopsbilden rimligtvis bör föreställa Absalon. Ytterligare en bild i Skåne kan, dock med viss tvekan, knytas till Absalon. I Knislinge kyrka nära Gumlösa finns i den södra triumfbågsmuren en biskopsbild som allmänt har antagits föreställa Absalon. Målningens datering till sent 1100-tal motsäger inte detta.

Staden Åhus kom vid mitten av 1100-talet i ärkebiskopens ägo. Staden ligger strategiskt belägen som hamnstad för den sjöväga trafiken norrut till Sverige. Till häst kunde man snabbt ta sig diagonalt över Skåne till staden och härifrån med skepp vidare till t.ex. Sigtuna och Uppsala. För Eskil måste denna kommunikationsled ha varit av största betydelse. Hävdandet av lundastolens överhöghet mot Uppsala fordrade helt enkelt en väl fungerande kommunikationslinje mellan de två kyrkliga metropolerna. Med skepp färdades man snabbt. Genom att kyrkan ägde den hamnstad i Skåne som låg lämpligast för kontakterna med Sverige säkrade man denna kommunikationsled.

Strax utanför den medeltida staden Åhus ligger Åhus borgruin. Ruinen grävdes ut under 1890-talet. Av en större stenbyggnad, som bestått av källare, två våningar och anslutande bostadstorn, återstår idag endast källarvåningen. Byggnaden är från början helt uppförd av sten, så också den omgivande ringmuren. Strax norr om ruinen ligger en väldig, fortfarande outgrävd kulle. Här finns troligtvis resterna efter det stora borgtorn som bör ha ingått i anläggningen. Borgen har effektivt spärrat av och kontrollerat skeppsfarten uppför den breda ån in till den medeltida staden.

Då borgen i sitt äldsta byggnadsskede helt saknar tegel bör anläggningstiden sättas till 1100-talets slut. Två ärkebiskopar är tänkbara byggherrar. Allmänt har Eskils åtkomst av staden Åhus satts i samband med anläggandet av borgen Åhus. Frågan är emellertid om det inte är Absalon som ska utpekas som borgens grundläggare. Visserligen har staden och hamnen spelat stor roll för Eskil men av de två kyrkomännen är det Absalon som i egenskap av den taktiska krigaren och strategikern också är den mest logiske borgbyggaren. Stora likheter finns ju också mellan Absalons uppförande av borgen i Havn som skydd för ett samhälle/stad och anläggandet av borgen Åhus som skydd för hamnstaden Åhus.

Under Eskils tid ska merparten av Bornholm ha kommit i Lundakyrkans ägo. Lika viktigt som det var för Lund att ha en säker kommunikationslinje med Uppsala, lika viktigt bör det ha varit att tidigt etablera en effektiv kommunikationslinje mellan Bornholm och ärkestiftsstaden. Från Lund når man lättast Bornholm via landsvägen rakt söderut till Trelleborg för vidare färd per skepp. Det är i detta sammanhang av stort intresse att konstatera att just Trelleborg och Åhus är de enda skånska medeltidsstäder som helt ägs av ärkebiskopen. Trelleborg är belagt som kyrkans stad vid 1200-talets mitt, men stadskyrkan kan genom arkitekturdetaljer knytas till ett äldre skede.

Indirekt kan man faktiskt våga ange uppförandet av den stora stadskyrkan i Trelleborg till sent 1100-tal - ca 1200. Maglarps tegelkyrka ligger strax utanför staden. Vid undersökningar i denna kyrka har man kunnat påvisa att absiden och koret i denna kyrka uppförts av tegelstenar som måste ha kommit från en större produktionsplats. Vid tillverkning av teglet har man nämligen använt sig av chamotte som magringsmedel, dvs. kasserade, krossade tegelstenar. Det är inte osannolikt att det är just från den stora tegelbyggnadshyttan i Trelleborg som man hämtat detta tegel. Maglarps kyrka är genom bl.a. gravfynd daterad till sent 1100-tal. Tidpunkten - även om den givetvis är något osäker - motsäger alltså inte att Absalon kan ha haft ett finger med även i uppförandet av stadskyrkan i ärkestiftets egen stad Trelleborg.

Från Trelleborg nås snabbt Bornholm. Hammershus på öns norra, bergiga spets var lundastiftets mäktigaste borg. Borgen har tidigare antagits vara uppförd av Jakob Erlandsen vid mitten av 1200-talet. Denna uppfattning strider dock fullständigt med de bevarade murarnas vittnesbörd. Hammershus kärna innehåller nämligen en ringmur med ett porttorn/palatiebyggnad vilka helt uppförts i sten. Vad gäller val av otuktad sten är likheterna med Åhus borg frapperande. Av tegel finns i Hammershus äldsta skede intet. Det finns således starka skäl att sätta uppförandet av det äldsta Hammershus till samma tidsskede som Åhus borg och faktiskt också borgen i Havn. Gemensamt för alla tre borgarna är att de kontrollerar viktiga kommunikationscentra.

Liksom för Åhus borg finns det egentligen endast två tänkbara ärkebiskopar som kan ha grundlagt Hammershus. Och liksom i Åhus blir Absalon det mest intressanta alternativet. Kanske har borgen anlagts i primärsyfte att skydda den naturliga hamn som finns strax nedanför dess murar. Bornholm ligger mycket strategiskt placerat som en stödjepunkt och mellanstation för flottan vid angrepp och försvar av kustområdena utmed södra Östersjökusten. Just under Absalons ärkebiskopstid på 1180-90-talen. var detta ett viktigt politiskt område. Danmark förde vid denna tid framgångsrika krigståg mot just Pommern och Mecklenburg. En stark flottbas skyddad av en borg som samtidigt markerade lundakyrkans överhöghet på ön och garanterade lagringsmöjligheter av livsmedel är en tillräcklig motivering för Hammershus anläggande.

 

Källor:

Adam av Bremen.
Saxo Grammaticus.
Niels Skyum Nielsen: Kvinde og Slave.Köbenhavn 1971.
Jan Arvid Hellström: Kyrkofursten som blev klosterbroder. (Eskil) Kristianstad 1982.
Lauritz Weibull: Skånes kyrka från äldsta tid till Jacob Erlandsens död 1274. Köbenhavn 1946.
Harald Lindal: Trelleborgs medeltid. Trelleborg 1957.
Barbro Sundnér: Maglarp, en tegelkyrka som historiskt material. Lund 1982.
800 år i Åhus. Under redaktion av C. Olofson & S. Röstin. Kristianstad 1949.

@ Sven Rosborn. Utdrag av eller hela denna artikel får dock om källan anges fritt användas och återgivas i icke vinstdrivande publiceringar, i folkbildningens tjänst samt i forskningssammanhang.

 

* Hem

* Vad kan vi göra för dig?

* Ett urval av föredrag från Pilemedia

* Ett urval av forskningsinriktade produktioner

* Böcker från Pilemedia

* Populärvetenskapliga artiklar från Pilemedia

* Filmer från Pilemedia

* Olika personöden genom tiderna

Vår adress:
Pilemedia hb
Sigurdsgatan 11
215 66 Malmö

Kontakt:
Tel: 070 7870600
Mail: info@pilemedia.se